jag har inga cigg o jag är så sjukt jävla röksugen så det finns inte. Imorn ska jag till skiftinge, ska gå i den skolan.. Hamnade i min gamla killes klass, han som jag var tillsammans med i två år.. Fan inte kul. Vet inte om jag är nervös eller vad det är som händer, men det känns inte bra. Vill fixa cigg på lunchen, men hur fan ska jag göra det? Vet ju inte var jag ska efter lunchen och vet inte vem jag ska åka med heller.. fuck dethär.
Förlåt mig om ni saknat mina deppiga inlägg, har inte haft lust att skriva något.

Haha, rubriken får inlägget att se väldigt glatt ut..;-)
menmen, det enda jag får göra är att sitta och stirra in i väggen, och min papi undrar varför jag är på dåligt humör.. blir inte det rättså uppenbart när jag är inspärrad, och fastkopplad.. måste följa med honom vart han ön ska. SJUKT JÄVLA PISSTRÅKIGT!!!
iallafall så har jag köpt lite vanilj te, ska nog köpa en tekokare också.. :3
har kommit på en positiv grej i allt dethär dåliga, och det är att min papi kanske ska flytta snart.. och han ska inte flytta varsomhelst heller, utan han ska flytta till en lägenhet 10min från stan om man går.. OCH PRECIS VID EN TÅGRÄLS!!! jag är väldigt lättad måste jag säga. kommer vara sjukt skönt att bara kunna gå till stan, och bara kunna bestämma att jag ska få slippa all skit och bara gå precis utanför dörren och försvinna föralltid. cooooozyyyyy!

jag är väldigt väldigt trött , och ledsen. jag vill sova, för annars kommer jag att börja gråta, och om jag börjar kommer jag nog inte att kunna sluta..
jag har utegångsförbud, men har fortfarande inte förstått varför.. själv så tycker jag att det är jävligt orättvist när jag inte kan få en förklaring så att jag förstår.. pratade med mami om det idag och hon sa att det var för att jag torskade på benso, så jag sa att jag fortfarande inte medvetet har tagit något.. Så det diskuterade vi om en stund, sen kom min papi och hämtade mig för jag ska hem till honom.. Och då berätta mami om allt vi pratat om och det enda papi sa att det var rätt åt mig för jag har satt mig i den sitsen själv..
"som man bäddar får man ligga", har jag hört lite för ofta.. orkar inte med det, för jag kan inte förstå hur man kan säga att allt det här är mitt fel. visst, det är säkert mina val osv som satt mig i dethär, och mitt kompisumgänge som väcker vuxnas oro.. men annars har jag inte gjort något.. asso det var ju mina föräldrar som satte in mig på bup för ätstörning, sen valde dom att sätta mig på urinprover.. och sen kunde man ju valt att skita i alla dessa möten så att alla slapp dem.. hatar möten. hatar dom så jävla mycket. hatar att gå till en jävla massa olika folk som om och om igen ska ta upp mina problem, att varje vecka få sitta och lyssna på allt som mina föräldrar tycker är dåligt med mig och vad jag borde ändra på mig och mitt beteende. jag är trött på att folk ska lägga sig i, när dom inte har något med saken att göra.. snart kommer jag att rövköra socialen med en kaktus.

bästaste cassie gav mig två cigg och svär hon räddade min dag. var tvungen att cykla sjukt långt för att kunna träffa henne, men det var det värt.
ska även byta skola, men det får bli som det blir helt enkelt. Slipper ju alla jobbiga människor i stålfors då, men kommer nog inte ha några av mina vänner kvar.. Ändå bra att dom slipper mig, men jag kommer ju att sakna dom..

Vet inte om det ens finns något jag kan göra, trivs ju inte i mig själv, så hur ska jag kunna trivas i någon skola alls?

Jag är inte trött, men nu ligger jag i sängen och deppar.

Har inget att egentligen skriva..

Ligger hemma i sängen och halvt sover.. Har spytt typ hela natten, så jag är väldigt trött. Det gjorde så jävla ont, att spy när det inte fanns något att spy upp. Usch usch usch. Och under tiden jag låg helt död i mammas säng så tog hon alla mina cigg, så ja.. Det är ingen bra dag.
Tydligen har min mami fått veta att jag rökt på..? Så ja, det kommer nog inte bli ett slut på alla möten.. Kan inte alla bara acceptera att jag inte mår bra? Liksom, "vi ser att er dotter mår mycket dåligt så låt henne vara ett tag och köp lite cigg till henne då o då". Det kan ju inte vara så jävla svårt?
Världen är cp, hatar det här. Hatar att existera, när min existens bara tar upp plats. Det är mitt fel att mamma och pappa måste på en massa möten, och nu ska även mina syskon dit. Jag förstör så mycket mer än vad någon nånsin kan laga, men jag vill inte förstöra. Jag vill inte vara dålig, men jag klarar mig inte utan cigg, jag klarar mig inte utan att då o då skära liiiite på armen. Det är svårt att vara som alla vill att man ska vara, för man duger aldrig. Och jag vet att jag inte gör världens bästa val, jag vet att jag fuckar upp allt.. Men ffs det är inte med mening.
Nu ska jag även byta skola, kommer hamna med alla som jag gick med för två år sen.. För två år sen hade jag aldrig kunnat tänka mig att någonsin göra all skit som jag gjort till idag.. Så hur fan ska jag kunna förklara för alla dom att jag blivit ett stort jävla problem, när dom känner en duktig tjej med A i allt.. Orkar inte med skolan, orkar inte lyssna eller läsa. Orkar inte med människor och alla kraven.
Jag vill ta mitt liv, jag vill försvinna härifrån. Men då skulle jag förstöra ännu mer för min familj.. Vad ska jag göra, när jag inte längre orkar? Om jag skär mig, så får jag problem för det. Om jag röker, så blir mamma arg och mina syskon blir retade i skolan av andra elever för att jag röker. Men om jag inte hade cuttat eller rökt är jag rätt säker på att jag hade varit död nu.. Jag tar allt som kan få mig att känna mig mindre deppig, om så bara för några minuter. Måste visa skolan, mina föräldrar, socialen, och alla som jag har möten med att jag är en glad tjej. Så jag kan inte vara ledsen, och det är oxå jobbigt. Jag kan inte berätta för någon vuxen vad jag verkligen känner och vad jag faktiskt gör, för då kommer socialen att flytta på mig, och då förstör jag ännu mer. Jag är trött på att förstöra, men för att sluta förstöra måste jag bli riktigt jävla glad och sluta med allt som gör mig mindre deppig. Enda frågan då är ju om jag kommer att klara av det? Kommer jag att orka? Eller sjunker jag till botten, och aldrig kommer upp igen?

Känner att jag skrivit för mycket nu, haha.

Nu är allt sådär jobbigt igen. Det är som en käftsmäll, allt kommer på en gång, och just nu är det för mycket.
Jag har svårt att sova, men jag vill inte vara vaken. Skulle helst sova hela dagar, kanske i några år. Eller kanske, kanske vill jag sova förevigt. Min papi säger att självmord är fegt och ego, men jag är ju lika feg som inte vågar ta mitt liv? Vad finns det att leva för, när alla bara leker med en? När allt bara snörrar och man inte kan förstå vad som händer? Jag är trött på att kämpa, så jävla trött.

Funderar på att isolera mig, inte gå till skolan på några dagar kanske.. Slänga bort ipaden och mobilen och bara rita eller nåt..