Jag hör inte hemma någonstans, eller med någon. Jag borde vara ensam, det skulle vara bäst så.
Orkar inte med skolan.. Nu tänker ni säkert att alla har det jobbigt i högstadiet, men fuck er säger jag bara! Alla går och lallar runt, och om man mår dåligt så är man direkt emo och ingen vill vara i närheten av en. Det är som att allt alltid är bra. Ingen jävel vet vad depression är, utan det måste alltid finnas en anledning till varför man mår dåligt. Och ja, det gör det oftast, men man vill inte tänka på den anledningen. Jag berättar inget för någon, iallafall om det handlar om känslor. Jag säger att jag tycker något är dåligt sen lägger jag till ett skratt i slutet. Men ärligt? Jag skulle vilja bryta ihop. Men jag kan inte göra det, för jag gråter inte. Och jag visar mig inte svag. Ingen ska få se hur jag mår, ingen ska få veta. Vill inte ha den uppmärksamheten, vill inte att alla ska tycka synd om mig. För det är inte synd om mig, det är mitt eget fel. Jag har ställt till det, och jag får lida för det. Om ingen vill vara med mig så är ju det mitt fel, för om jag var snäll och gullig skulle ju de flesta vilja vara med mig.
Jag hatar att tänka på saker, men just nu kan jag inte sluta tänka. Oftast tänker jag på varför jorden är rund, och vad okända människor tänker när dem ser mig. Men egentligen vill jag inte veta vad dom tänker. Varför skulle jag vilja veta det?
Jag skulle vilja ha någon att somna bredvid på kvällarna och vakna med. Någon som alltid finns och bryr sig. Jag vill känna tryggheten i att veta att den personer finns där, oavsett vad. Men jag klarar somsagt inte av känslor, jag är alldeles för rädd. För rädd för att få mitt hjärta krossat, att låta någon komma in och sedan äta upp mig. För jag skulle aldrig klara av det, inte igen.

Idag har jag varit med Jackster och vi snackade rätt mycket.. eller ja han ville veta lite grejer om mig. Och det känns bra att han finns och att han är så gullig, men det gör lite ont samtidigt. För här kommer ju jag, med alla mina problem och så vidare, och nu vet jag inte ens vart jag vill komma med denhär texten.. Lol :-(
Nu är jag hemma hos mormor för att jag har sovmorgon imorgon. Det är rättså najs.
Jag tror att jag ska vara med Jack imorgon, eller jag hoppas på det. Jack, Jacob och Filip.. :-)

det gör så jävla ont. allting.
men jag vet inte vad som är fel, jag vet inte vad orsaken till att jag mår såhär är. så hur ska jag kunna fixa det, hur ska någon kunna hjälpa mig om jag inte vet vad som är fel?
det här suger. hatar allt. jävla skit.

det är jobbigt att inte veta vart jag ska. det är jobbigt att tro att jag inte hör hemma någonstans, för överallt är jag en plåga och ett problem. jag är inte säker på att det är så, har bara hört det några gånger.. men ibland känns det så.
jag flyr från det ena stället för att jag inte trivs, för att sedan kräla tillbaka för att det blev för mycket bråk. jag vill inte vara nånstans egentligen, jag vill försvinna in i ett evigt mörker. men jag kan inte, det bara går inte.. jag har förstört så mycket för alla i min omgivning, speciellt min familj, så tänk OM det finns någon stackars själ därute som skulle sakna mig.. det kan jag inte leva med, eller dö med för den delen. (huehue va lite rolig där).
iallafall, nu ligger jag i sängen lite sådär död som jag nu för tiden brukar göra. inget kul händer, och inget kul kommer att hända heller.
eller jo, lite bra har faktiskt hänt, med skolan för en gångs skull. har blivit bättre vän med en del i min klass, och en kille som ifrån början kallade mig en massa skit har nu bett om ursäkt. jag har dessutom märkt att jag skriver som en gamling, *SNYFT*

jag kan inte skära nu, jag får inte, jag ska inte.
dom flesta gånger jag nånsin skärt mig har det varit kontrollerat. jag ville för det mesta se blodet rinna och vara lika förstörd på utsidan som på insidan. men om jag skar mig nu skulle jag inte kunna sluta. jag skulle skära tills jag inte hade något blod kvar. det skrämmer mig lite, att man kan må så dåligt. men jag vet att det är mitt eget fel, jag har satt mig i denhär skiten och då SKA jag klara av att hantera den. (är man med i leken, får man leken tåla.)
har ingen annan att skylla på än mig själv, men nej, det är inte ett DUGG synd om mig. om jag bara kunde sköta mig så hade inget av dethär någonsin hänt. men jag kan inte sköta mig.
de flesta skulle vilja skylla på mitt psykiska mående, att det är därför jag förstör så mycket för mig själv. men jag skulle aldrig någonsin skylla på det. för det som jag gjort kan inte bli ursäktat på något sätt, inte ens om jag var döende.

jag e inge bra på att blogga, tycker inte om att skriva om mina känslor eller uttrycka mig. tycker inte heller om att skriva vad jag gjort eller ska göra eftersom slutsatsen nästan alltid blir negativ.
men nu ligger jag hemma i sängen och vägrar följa med mami på fotboll. fukk fotboll. jag kan ju vara hemma och slösa all min tid på sims, mycket bättre än fjollboll.

firade alla hjärtans dag med cassie, hihi. men sen kom vakten och slängde in oss när vi var ute på parkeringen. han var ovanligt snäll, så det var helt okej.
HAHHAHA förlåt för en så cp bild på mig, men ah. lol..

har utan dina andetag i svenska uppgift, man ska typ göra om låten. att få lyssna på Kent på lektionen är gryyymt, det gjorde hela min dag.

sitter hemma själv hos papi o lyssnar på musik. finns inte så mycket mer att skriva..
jag är typ mobbad i skolan, blir kallad en massa skit av personer som jag inte ens vet vad dom heter.. om jag inte orkade plugga i stålfors där jag trivdes och hade vänner, hur ska jag då orka här när jag blir mobbad? har bara gått där i fyra dagar och jag hatar redan stället. visste att det skulle bli såhär, jag sa det redan innan till mami o papi.. men dom sa att det bara är i mitt huvud och att alla där inte hatar mig. lite rätt kanske dom hade, ALLA hatar ju inte mig, typ 5pers tycker ju att jag är helt ok.
har inte kommit in i klassen än, och vad jag märkt på dessa fyra dagar, så är jag inte säker på att jag ens vill komma in.. jävla särbarn, om dom nu hatar mig så in i helvetes mycket så borde dom ju inte prata med mig? eller hur? men dom kan inte låta mig vara.
aja, det löser sig väl, nån gång..

jag är verkligen inte glad, inte ens nära glad. och på tisdag fyller jag 15, vill inte bli äldre. hela min släkt kommer att komma och äta middag på nån restaurang och jag kommer att få all uppmärksamhet, GE MIG INTE UPPMÄRKSAMHET!!! kommer inte att kunna försvinna, men det är försvinna som jag mest av allt vill.