Borde jag berätta för honom vad jag känner och tycker? Eller borde jag bara försöka dölja det så mycket som möjligt. Jag tror inte att han vet, men en del andra har uppmärksammat oss och trott att jag gillar honom.
OM jag berättar, kan jag röra om en hel del grejer. Chansen att jag skulle få honom igen, den finns nästan inte. Men den finns ju, såklart, väldigt liten chans dårå.
Frågan är inte om han vill veta, eller om jag vill berätta. Frågan är, om jag orkar ligga vaken och tänka på honom, och ligga där och undra om han någonsin tänker på mig. Om jag vill se alla fina bilder på honom, och veta att han aldrig skulle kunna bli min. Om jag klarar av att se honom varje dag och bli påmind om att han en gång var min. För han var ju min. Han var bara min, och han var hela min värld.
Hur ska jag kunna glömma någon, som en gång spelade sån stor roll i mitt liv? Hur ska jag kunna gömma alla känslor som under en så lång tid var sjukt starka. Och hur ska jag någonsin kunna sluta tänka på hur mycket jag fortfarande tycker om honom, när han nästan avskyr mig.
Det går inte, och det får jag leva med och acceptera.

Har undvikit rätt länge nu att erkänna det här, mest för att det skulle förstöra rätt mycket och han skulle skämmas. Men jag tror att jag fortfarande gillar honom. Eller, gillar och gillar.. Klart jag har kvar känslor för honom, men att jag fortfarande ser honom som min är rätt sjukt. Men han är ju min? Varför skulle någon annan tjej få MIN kille? Vet att han inte tycker om mig, inte alls faktiskt. Vet till och med vem han tycker om.. Helt ärligt, så vill jag inte ha honom. Men ingen annan får honom heller.
Skulle göra rätt mycket för att få hans uppmärksamhet, hans närhet och kärlek. Men jag håller det för mig själv, för det skulle aldrig någonsin funka. Inte igen.
Jag är ju bara ett jobbigt emo med en massa hårfärger och konstiga känslor, som har förändrats rätt mycket sen några år tillbaka.
Att han är min spelar egentligen ingen roll, eftersom han inte är min. Men att veta att han gillar någon annan, det gör lite ont i mig. Kan inte sätta punkt på VAD det är som gör ont, eller varför. Men jag antar att jag inte riktigt kommit över honom, än.

Det börjar gå helt okej i skolan, det liksom rullar på. Trivs dock inte, men det är inte säkert att jag någonsin kommer att göra det. Antar att jag får vänja mig, för det finns inget annat alternativ..
Idag ska jag ha nåt "möte" med mami och papi, dem ska tydligen prata om min framtid. Haha, det låter som att jag ska bli hängd eller nåt, men papi har sagt att det inte är något dåligt som vi ska prata om.. Jag saknar papi, vill tillbaka till honom. Mami och jag har börjat bråka igen, (no suprise.) Men är väl van vid det också. Vänjer mig vid allt, rätt snabbt, och det är la bra, I guess. Jag bara följer strömmen och ser glad ut, heh.

FÖRRESTEN, så har jag färgat håret. Saknar mitt gamla gulliga hår, men kommer iallafall inte bli kallad mögel hår längre.:-)

Jag hör inte hemma någonstans, eller med någon. Jag borde vara ensam, det skulle vara bäst så.
Orkar inte med skolan.. Nu tänker ni säkert att alla har det jobbigt i högstadiet, men fuck er säger jag bara! Alla går och lallar runt, och om man mår dåligt så är man direkt emo och ingen vill vara i närheten av en. Det är som att allt alltid är bra. Ingen jävel vet vad depression är, utan det måste alltid finnas en anledning till varför man mår dåligt. Och ja, det gör det oftast, men man vill inte tänka på den anledningen. Jag berättar inget för någon, iallafall om det handlar om känslor. Jag säger att jag tycker något är dåligt sen lägger jag till ett skratt i slutet. Men ärligt? Jag skulle vilja bryta ihop. Men jag kan inte göra det, för jag gråter inte. Och jag visar mig inte svag. Ingen ska få se hur jag mår, ingen ska få veta. Vill inte ha den uppmärksamheten, vill inte att alla ska tycka synd om mig. För det är inte synd om mig, det är mitt eget fel. Jag har ställt till det, och jag får lida för det. Om ingen vill vara med mig så är ju det mitt fel, för om jag var snäll och gullig skulle ju de flesta vilja vara med mig.
Jag hatar att tänka på saker, men just nu kan jag inte sluta tänka. Oftast tänker jag på varför jorden är rund, och vad okända människor tänker när dem ser mig. Men egentligen vill jag inte veta vad dom tänker. Varför skulle jag vilja veta det?
Jag skulle vilja ha någon att somna bredvid på kvällarna och vakna med. Någon som alltid finns och bryr sig. Jag vill känna tryggheten i att veta att den personer finns där, oavsett vad. Men jag klarar somsagt inte av känslor, jag är alldeles för rädd. För rädd för att få mitt hjärta krossat, att låta någon komma in och sedan äta upp mig. För jag skulle aldrig klara av det, inte igen.

Idag har jag varit med Jackster och vi snackade rätt mycket.. eller ja han ville veta lite grejer om mig. Och det känns bra att han finns och att han är så gullig, men det gör lite ont samtidigt. För här kommer ju jag, med alla mina problem och så vidare, och nu vet jag inte ens vart jag vill komma med denhär texten.. Lol :-(
Nu är jag hemma hos mormor för att jag har sovmorgon imorgon. Det är rättså najs.
Jag tror att jag ska vara med Jack imorgon, eller jag hoppas på det. Jack, Jacob och Filip.. :-)