Är påväg o komma över mitt ex, eller ja.. Är typ över honom redan. (Misstolka inte!!!)
Idag har jag varit med världens gosigaste kille, som jag kanske tycker om.. Lite... För mycket. Känner honom knappt, och han känner inte mig. Men jag kan inte hjälpa det. Vet inte ens om jag tycker om honom, jag är mest rädd för att förstöra allt, vilket jag garanterat kommer att göra.. Och jag är rädd för att falla för honom, och sen bli helt krossad. Så trots att jag bara känt honom i några dagar så har jag tyvärr redan frågat om jag har en chans osv. För annar är det ju onödigt att satsa liksom.. Men jag går nog för snabbt fram.
Försökte att inte skriva till honom igår, jag försökte verkligen, men jag kunde ju hans kik, och det var inget som hindrade mig direkt.. Och jag ångrar att jag skrev först, jag ångrar att det alltid är jag som vill träffas.. Fast jag bara träffat honom två gånger typ!!!!
Jag är inte kär eller förälskad just nu, men jag är sjukt rädd för att bli det. Vad spelar det för roll egentligen? Måste våga satsa för att kunna vinna något, men hur hårt ska jag satsa innan det bara blir läskigt? Vill vara försiktig med honom, ta det lugnt, men samtidigt vill jag veta vart vi står.
Dethär med kärlek o pojk/flickvänner är inte riktigt min grej..

Han har fått mig att gråta, utan att egentligen göra något. Han har fått mig att öppna upp mig och berätta allt som jag egentligen inte vill prata om, utan att han ens bad om att få höra det.
Han vill att jag ska glömma honom, men jag vet inte ens om jag vill det. Hur ska jag kunna glömma det finaste som finns i mitt liv, hur ska jag kunna glömma att tiden med honom var det bästa som någonsin har hänt mig? Jag kan inte glömma det, och jag vill inte glömma det. För utan honom i mitt liv, så finns det inte så mycket bra, för han var bäst.
För två dagar sen var jag full, och jag skrev precis allt som jag tycker och känner för honom och hela mitt liv egentligen. Och jag var helt ärlig med allt jag sa. Fast nu vill jag neka det, vill säga att jag var full och inte visste vad jag gjorde. Vill skylla på det. Men samtidigt vill jag att han ska veta hur jag känner för honom.
Vill skriva till honom nu, och berätta hur ont det gör att se honom tycka om en annan. Men det kan jag inte, för man gör inte så. Och jag vill att han ska vara glad, även om det inte är med mig. Men hur ska jag kunna vara glad, utan att få ha honom?
Jag har gömt mina känslor länge, har aldrig riktigt lagt fram dem på bordet. Har hållit dem inom mig i flera år, för att försöka glömma. Men nu ser jag honom nästan varje dag, och han är bara några meter ifrån mig, men jag får inte röra honom. Om jag bara sluppit se honom hela tiden, när han pratar med den han tycker om.. Om jag bara sluppit se honom iöverhuvudtaget så kanske jag fortfarande hade försökt förtrycka det jag känner för honom. Men nu går det inte, och det måste ut. Inte för att jag vill att det ska ut, mer för att det ligger som en bomb inom mig och väntar på att explodera. Och jag vill inte explodera, inte igen. För det gör ont, mer ont än att säga till honom hur mycket han betyder för mig och hur mycket jag gillar honom. När jag vet att han inte gör detsamma.
Jag klarar inte av att prata med honom om dethär utan att gråta, och varje gång jag ser han med henne blir jag automatiskt på dåligt humör.

Jag har så mycket tankar och känslor som jag vill delge, men så fort jag ska skriva ner det så försvinner allt. Det är som att det aldrig existerat. Vilket är rätt skönt på ett sätt, men sjukt frustrerande.

Igår rörde jag hans hand, och han sa att jag hade gulliga händer. Jag ville bara ha kvar min hand i hans, eller ännu bättre- få omfamna honom igen. Jag saknar hans närhet så enormt mycket, jag saknar att kunna prata med honom om allt, jag saknar att vara snuskig med min finaste kille. Mest av allt saknar jag relationen som vi hade, även fast vi ofta bråkade. Men jag saknar till och med våra meningslösa bråk.
Han är så nära mig, men ändå så långt bort. Han kan vara några cm ifrån mig, men att inte få röra honom är hemskt. För han är ju så nära, men han är inte i närheten av MIN. Jag vet att han fortfarande bryr sig lite om mig, även fast han uttrycker det på ett väldigt konstigt sätt. Men han bryr sig, och det är allt som spelar någon roll.
Ibland önskar jag även att han kunde vara ärlig med mig, då jag vet att han tycker om en annan tjej. Jag vet att det är alldeles för tidigt att säga att jag har känslor för honom, även fast dem är otydliga. Han skulle bli förskräckt och hålla sig borta ifrån mig. Han skulle reta mig, och slänga ut mina känslor öppet för alla att ta del av. Och jag skulle inte kunna vara där, och stå för mina känslor, när jag är så osäker på vad jag känner. Jag skulle skämmas, och gå därifrån som en hund med svansen mellan benen. Jag skulle neka det, så mycket som jag bara kan.
Men där är jag inte just nu. För just nu är jag ingenstans. Man kan säga att jag är friendzoonad, förallfid. För det är ju vad jag är, fast i kompisbubblan utan en väg ut. Jag vet att jag borde vara glad över att vi ens är "kompisar", att han ens väljer att prata med mig då och då. Men hur ska jag kunna glädjas åt våran vänskap, när jag önskar så mycket mer.
Allt jag kan tänka på under nätterna är honom, allt jag vill ha är han. Hela tiden. Är det kärlek? Eller har jag bara varit ensam för länge?

Har spanska prov nu, muntligt.. Om Ecuador, Peru och Aza, och jag kan inte ens prata om dem länderna på svenska, så hur fan ska jag kunna göra det på spanska???? tänker inte ens försöka. Hon kan ge mig F, det är helt okej för mig.
Har dessutom en extremt dålig dag idag, den är åt helvete. Är orolig, och rädd. För idag, ska jag hem till papi. Har varit på massa möten med honom och hans fru, Sofia. I början kändes det bra, som att alla ville försöka få det mysigt tillsammans i hemmet. Men sen använde Sofia ordet "måste" och precis där kraschade allt. Hon vill inte försöka igen, hon vill inte ens ha mig där. På ett sätt kan jag förstå henne, men jag har ju inte varit elak mot henne. Snarare tvärtom, jag har svalt allt hon sagt och gjort, vilket är väldigt olikt mig. Jag har valt att må dåligt istället för att säga vad jag tycker och tänker, för då säger jag emot henne. Jag har respekterat henne och varit schysst, så schysst som jag kan vara. Men det har inte varit tillräckligt. Och att känna att det jag gör, och försöker göra så bra som möjligt, inte är tillräckligt.. Det knäcker mig. För jag har försökt, jag har försökt så mycket som jag möjligen kan. Men det dög inte. Och nu ska jag tillbaka till dom, och försöka ännu en gång, samtidigt som jag vet att hon inte ens vill ha mig där.
Jag kanske borde hålla mig borta, låta dem vara och inte förstöra mer. Men samtidigt som jag inte vill förstöra, så vill jag ju vara med min papi. Han är ju ändå den som satt mitt patetiska liv på denna jord.