Jag har så mycket tankar och känslor som jag vill delge, men så fort jag ska skriva ner det så försvinner allt. Det är som att det aldrig existerat. Vilket är rätt skönt på ett sätt, men sjukt frustrerande.

Igår rörde jag hans hand, och han sa att jag hade gulliga händer. Jag ville bara ha kvar min hand i hans, eller ännu bättre- få omfamna honom igen. Jag saknar hans närhet så enormt mycket, jag saknar att kunna prata med honom om allt, jag saknar att vara snuskig med min finaste kille. Mest av allt saknar jag relationen som vi hade, även fast vi ofta bråkade. Men jag saknar till och med våra meningslösa bråk.
Han är så nära mig, men ändå så långt bort. Han kan vara några cm ifrån mig, men att inte få röra honom är hemskt. För han är ju så nära, men han är inte i närheten av MIN. Jag vet att han fortfarande bryr sig lite om mig, även fast han uttrycker det på ett väldigt konstigt sätt. Men han bryr sig, och det är allt som spelar någon roll.
Ibland önskar jag även att han kunde vara ärlig med mig, då jag vet att han tycker om en annan tjej. Jag vet att det är alldeles för tidigt att säga att jag har känslor för honom, även fast dem är otydliga. Han skulle bli förskräckt och hålla sig borta ifrån mig. Han skulle reta mig, och slänga ut mina känslor öppet för alla att ta del av. Och jag skulle inte kunna vara där, och stå för mina känslor, när jag är så osäker på vad jag känner. Jag skulle skämmas, och gå därifrån som en hund med svansen mellan benen. Jag skulle neka det, så mycket som jag bara kan.
Men där är jag inte just nu. För just nu är jag ingenstans. Man kan säga att jag är friendzoonad, förallfid. För det är ju vad jag är, fast i kompisbubblan utan en väg ut. Jag vet att jag borde vara glad över att vi ens är "kompisar", att han ens väljer att prata med mig då och då. Men hur ska jag kunna glädjas åt våran vänskap, när jag önskar så mycket mer.
Allt jag kan tänka på under nätterna är honom, allt jag vill ha är han. Hela tiden. Är det kärlek? Eller har jag bara varit ensam för länge?