jag kan inte skära nu, jag får inte, jag ska inte.
dom flesta gånger jag nånsin skärt mig har det varit kontrollerat. jag ville för det mesta se blodet rinna och vara lika förstörd på utsidan som på insidan. men om jag skar mig nu skulle jag inte kunna sluta. jag skulle skära tills jag inte hade något blod kvar. det skrämmer mig lite, att man kan må så dåligt. men jag vet att det är mitt eget fel, jag har satt mig i denhär skiten och då SKA jag klara av att hantera den. (är man med i leken, får man leken tåla.)
har ingen annan att skylla på än mig själv, men nej, det är inte ett DUGG synd om mig. om jag bara kunde sköta mig så hade inget av dethär någonsin hänt. men jag kan inte sköta mig.
de flesta skulle vilja skylla på mitt psykiska mående, att det är därför jag förstör så mycket för mig själv. men jag skulle aldrig någonsin skylla på det. för det som jag gjort kan inte bli ursäktat på något sätt, inte ens om jag var döende.