Jag är inte trött, men nu ligger jag i sängen och deppar.

Har inget att egentligen skriva..

Ligger hemma i sängen och halvt sover.. Har spytt typ hela natten, så jag är väldigt trött. Det gjorde så jävla ont, att spy när det inte fanns något att spy upp. Usch usch usch. Och under tiden jag låg helt död i mammas säng så tog hon alla mina cigg, så ja.. Det är ingen bra dag.
Tydligen har min mami fått veta att jag rökt på..? Så ja, det kommer nog inte bli ett slut på alla möten.. Kan inte alla bara acceptera att jag inte mår bra? Liksom, "vi ser att er dotter mår mycket dåligt så låt henne vara ett tag och köp lite cigg till henne då o då". Det kan ju inte vara så jävla svårt?
Världen är cp, hatar det här. Hatar att existera, när min existens bara tar upp plats. Det är mitt fel att mamma och pappa måste på en massa möten, och nu ska även mina syskon dit. Jag förstör så mycket mer än vad någon nånsin kan laga, men jag vill inte förstöra. Jag vill inte vara dålig, men jag klarar mig inte utan cigg, jag klarar mig inte utan att då o då skära liiiite på armen. Det är svårt att vara som alla vill att man ska vara, för man duger aldrig. Och jag vet att jag inte gör världens bästa val, jag vet att jag fuckar upp allt.. Men ffs det är inte med mening.
Nu ska jag även byta skola, kommer hamna med alla som jag gick med för två år sen.. För två år sen hade jag aldrig kunnat tänka mig att någonsin göra all skit som jag gjort till idag.. Så hur fan ska jag kunna förklara för alla dom att jag blivit ett stort jävla problem, när dom känner en duktig tjej med A i allt.. Orkar inte med skolan, orkar inte lyssna eller läsa. Orkar inte med människor och alla kraven.
Jag vill ta mitt liv, jag vill försvinna härifrån. Men då skulle jag förstöra ännu mer för min familj.. Vad ska jag göra, när jag inte längre orkar? Om jag skär mig, så får jag problem för det. Om jag röker, så blir mamma arg och mina syskon blir retade i skolan av andra elever för att jag röker. Men om jag inte hade cuttat eller rökt är jag rätt säker på att jag hade varit död nu.. Jag tar allt som kan få mig att känna mig mindre deppig, om så bara för några minuter. Måste visa skolan, mina föräldrar, socialen, och alla som jag har möten med att jag är en glad tjej. Så jag kan inte vara ledsen, och det är oxå jobbigt. Jag kan inte berätta för någon vuxen vad jag verkligen känner och vad jag faktiskt gör, för då kommer socialen att flytta på mig, och då förstör jag ännu mer. Jag är trött på att förstöra, men för att sluta förstöra måste jag bli riktigt jävla glad och sluta med allt som gör mig mindre deppig. Enda frågan då är ju om jag kommer att klara av det? Kommer jag att orka? Eller sjunker jag till botten, och aldrig kommer upp igen?

Känner att jag skrivit för mycket nu, haha.