Jag har kämpat i flera år, jag har gråtit mig till sömns nästan varje natt ända tills jag inte längre kunde gråta. Jag har varit hos kuratorer sen jag var liten, nu har jag anti-depressiva piller, ändå är jag inte i närheten av glad. Folk vet om det här, dom vet att jag mår dåligt, ändå är det mig som dom väljer att leka med. Det är som att dom vill att jag ska gå i bitar, så många och små bitar så jag inte längre orkar plocka ihop dom. Och där är jag just nu, jag orkar inte ens försöka, orkar inte lägga mer tid på människor som medvetet får mig att må dåligt. Jag är trött på att människor håller på såhär, alldeles för trött.
Det enda vi lever för, är att dö. Vi förstör vår planet, som ursprungligen kunde varit väldigt vacker. Vi dödar djur och vi dödar varandra. Vi väljer att lägga pengar på att renovera huset när det finns människor som inte ens har ett tak över huvet. Vi bryr oss bara om oss själva, allt annat kommer sen. Och jag är trött på det, så sjukt jävla trött på all denna arrogans.
Jag vill vara någons enda, jag vill vara någons livskraft. Jag vill kunna känna att jag hjälper till, att jag gör något bättre. Men inte ens det har jag ork till.
Just nu är jag på botten, och jag bara existerar och är i vägen för andra.